När jag var tio år frågade jag och min kompis Carro chans på Martin Lidberg. Han var en riktig poppis-kille. Vi blev båda väldigt glada men också konfunderade när han svarade ja. På båda. Inget mer hände. Han var bara snäll. Så kändes Pers svar nu också. Jag är tio år gammal. Och jag lever på hoppet.
Tidigare än så, när vi var runt åtta frågade jag och poppis-Anna chans på Oscar. Han svarade ja på mig men inte på Anna. Jag tyckte det var konstigt. Jag var kär i Oscar hela lågstadiet. Nu vet jag varför. Han skrattade så han grät. En sån kille vill jag ha. Undrar om Per skrattar så han gråter. Om han inte vill ha mig gör han nog inte det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar