Lina säger att jag alltid ser allvarlig ut när jag pratar om honom. För mig låter det inte bra. Eller så är det allvar. Kanske är det så att den riktiga kärleken inte är enkel. Att den riktiga kärlken är allvarlig.
Jag lyssnar. Och jag rörs till tårar. Det måste vara det vackraste jag har hört. Och samtidigt får det mig att se livet. Och samtidigt får det mig att älska. Att älska livet och förstå vad det är.
Jag ville träffa min kära Jessica innan semestern. Men det får bli efter. Hon skrev att hon hoppades att jag var kär. Och hon skrev att jag skulle se till att kramas mycket. Hon vet hon min allra käraste Jessica.
Träffade söta rara Jenny idag. Hon gav mig en skiva med musik. Hon trodde jag skulle tycka om den. Jag blev alldeles lycklig. Hon sa att jag inte fick lyssna på den om jag hade minsta skråma i hjärtat. Kunde bara inte låta bli. Den är helt underbar. Mina tårar rinner. Men hjärtat behöver det. Öppnas upp på nåt sätt.
Han är intresserad av all mekanik. För det är väl det det är. Motorer. Datorer. Byggande. Det är det han gör i alla fall. Han kan allt som jag inte kan någonting om. Det gör mig imponerad. Jag förstår inget. Han kollar på nätet. Läser manualer. Söker nån speciell kabel. Är ute efter ett moderkort. På hela matbordet ligger en isärplockad hårddisk. Vid båten sätter han i rutor med spränglist. Han sökte efter motorcykel. Men köpte sen en cab. Den ska han göra om. Så håller det på. Allt och inget. Alla fyller vi hålen. Alla fyller vi dem på olika sätt. Hans är nog bättre. Just nu kollar han på segelbåtar på nätet. Med sökord fix eller trasig. Men så pratar han om wakeboard. Han gör det för min skull för att han tror jag skulle tycka om det. Och det skulle jag. Han tänker på mig. Han är rar.
Det handlar väl på nåt sätt om att fylla. Fylla igen hålet eller nåt. Jag undviker butiker. Försöker. Men igår slank jag in. I kassan säger hon att kortläsaren är seg. Jag svarar att det är möjligt att det inte finns pengar. Mycket riktigt. Köp medges ej. Idag har jag fått lön. Och säkerligen nån semesterersättning också. Mer än vanligt nämligen. Har ju inte fått mitt lönebesked. Det ligger väl på företagscentret där jag ska hämta posten. För min brevlåda är ju tydligen en hälsorisk. Fånigt ju. Ska gå ner och prata med dem så posten kommer som vanligt framöver. Jag börjar nog med den väna stämman som sedan raskt kan gå över till mycket bestämd. Hoppas de nöjer sig med den mjuka.
Kära vänner. Nu finns "Paradiset" på nätet på svt. Underbart ju. Sätt er till rätta med en sambuca och se det. Det kan ses hur många gånger som helst. Jag känner lycka i magen bara av att tänka på det.
Jag skickade ett sms till Helena igår: "Svensk bajs-sommar. Ska vi dricka oss skakiga på kaffe?" Och två minuter senare står hon framför mig och har precis läst det. Vilken lycka.
Idag är det klarblå himmel. Men kallt. Det känns som en sån där härlig och frisk septemberdag. Men det är juni. Man kanske ska vara glad. Att växthuseffekten inte är så märkbar. Jag sitter på min balkong och dricker kaffe. Och jag har ätit upp de två sista bullarna. Kan jag ha ätit 40 bullar på 20 dagar. Det är inte bra. Kanske bra att de är slut. Men jag har lite svårt att andas nu. Känns inte bra att det inte finns några bullar i frysen.
Han är professor i astrofysik. Dagens sommarpratare. För honom är inte frågan om det kan ske utan om det kommer att ske. Allt går. Intressant. Jag skulle kryssa för de sommarpratare jag verkligen ville lyssna på. Det var nästan alla.
Jag fick hälsa på hans föräldrar i lördags. Hans mamma skulle ha fyllt år då. Vi var vid graven. Jag började nästan gråta. Inte han. För han vill inte känna. Jag tycker det var stort att jag fick följa med. Han tycker om mig. Undrar om det räcker. Undrar om det räcker...
Nu har min kille fått hälsa på min gulliga mamma. Han visste det inte men det blev så och det var väl bra. Jag inser mer och mer att han är väldigt lik bror Peter. Och Peter och jag älskar varandra men klarar inte riktigt av varandra. Jag vet därför inte hur det här ska gå. Ska försöka att lämna huvudet utanför och låta hjärtat leda mig. Peter är ostrukturerad, oplanerad och obeslutsam. Det är inte jag. Men Peter har ett stort hjärta, han lever för stunden och har många drömmar. Min kille är likadan.
Nu har jag fått tillbaka min balkong. Det är underbart det. Och mina möbler är på plats. Lite spräckliga nu men vad gör väl det. Tänk vad ljus och luft kan fylla hjärtat. Just idag idag känner jag mig alldeles harmonisk. Tänk om jag kunde få behålla den här känslan nu.
Nu har jag precis ätit bullar till lunch. Det är bra det. Man får göra precis vad man vill. Speciellt när det är sommar. Jag sitter också och väntar på att fånga mina byggkillar där ute på ställningen. Jag hör dem men jag ser dem inte. Är de som små teskedsgummor tro. Jag vill bara på ett vänligt sätt göra klart för dem att det är mina balkongmöbler som står lite utspridda på byggställningen. Jag vill vara säker på att de hamnar rätt. Om än lite förstörda är de bättre än inget.
Vi var på utflyttningsdrink hos Rolf. Verkligen en jättefin lägenhet. Jag och Ella pratade om att vi skulle vilja bo där. Ella tyckte vi kunde köpa den ihop och bo i ett varsitt rum. Jag tänker praktiskt och säger att det kan bli svårt när någon av oss vill flytta. Ella säger bara att hon nog ändå inte skulle kunna bo med mig. Att hon skulle få magsår då. Och jag förstår henne.
Jag älskar doften av varm, våt asfalt. Det är sommar. Jag älskar synen av hundkex. Det är sommar. Jag älskar att göra precis vad jag vill. Det är sommar.
Kan det vara så att våra ansträngningar räcker. Kan det vara så att vi kommer klara av det. Kan det vara så att vi når fram ändå. Jag hoppas det. Jag vill krama honom hela livet.
Jag tänker mig att vi ska bo tillsammans. Att vi ska ha barn ihop. Att vi ska leva hela livet med varandra. Det var då. Nu är hjärta slitet ur kroppen. Nu är jag ensam. Och just nu känns det som att det är föralltid.
Tidigare under kvällen var jag ute på promenad. För att komma ifrån oron och det som gör ont i hjärtat. Ella ringer och säger att jag kan komma och få mat. Hon utfodrar mig och tar hand om mig. Tack kära Ella.
Nu har jag 27 grader här i lägenheten. Jag tycker allt att det är för varmt. Alldeles för varmt. Och balkongdörren är fortfarande reglad. Här kan jag sitta i min värme. Sitta här och tänka att det kunde varit värre. För värre kan det alltid vara. Men bättre kan det alltid bli. Vad det än gäller.
Idag var jag i Herrens hus. Det är lugnande. Skulle väl behöva bo där. Prästen höll ett tal som jag tyckte mycket om. Han berättade att i Israel finns endast två sjöar. Den ena är Döda havet som ligger 417 m under havsytan. I den sjön finns inget liv. Och här finns heller inget utlopp. Den andra sjön har ett rikt liv och ger vatten till Döda havet. Alltså, den som ger får ett rikt liv och den som behåller allt själv blir fattig.
Ture har gått i pension nu. Jag frågade honom vad det skulle bli av mig. Han svarade: "Ja, vad ska det bli av den här lilla tjejen". Jag undrade om han kunde skriva en handlingsplan till mig och då lovade han att bli min livscoach. Underbart ju.
För en timme sen ville jag sova. Då var jag lugn. Nu vet jag att jag inte kommer att sova. Det kommer bli en lång natt. En lång natt och en lång dag. Vet inte hur det kommer sluta. Om det kommer sluta med att hjärtat försvinner. Helt och hållet. Jag känner mig både lättad och livrädd. Klarar inte av ovissheten. Den ständiga oron.
Jag och Ella hade anmält oss till Media-mingel denna kväll. Det är så roligt att för någon timme tillhöra en annan branch och dricka gratis-drinkar. Plötsligt stannar Ella mitt i en mening och säger att en tjej ler mot henne. En stund senare ramlar jag in i samma tjej. Vi kanske inte passar in ändå. Borde kanske hålla oss till personalrummet med automat-kaffe och nerklädda kollegor.
Min mamma är ju för rolig. Hon skickar en bild på mig och lilla söta Moa med orden "Skickar över en fin bild". Jag var helt övertygad om att hon var ironisk. Vi båda ser nämligen helt galna ut. Gapar med munnen och stirr i blicken. Mamma förstår inte vad jag menar. Hon tycker verkligen bilden är jättefin. Jag skulle vilja lägga ut den här, men jag låtsas ju som att jag vill vara anonym.
När jag pratade om min underbara kille med Ella sa hon att jag ju skulle få en underbar sommar. Jag svarade att det berodde på. Underbar eller kolsvart. Vill inte att någon ska kunna styra min lycka. Ju.
Jag borde vara glad. Lycklig. Snart ledig. Strålande sol. Och kär. Men någon vrider sönder mitt hjärta. Antagligen jag själv. Eller livet självt. Jag försöker springa ifrån mörkret mitt i natten. Det är omöjligt.