Jag vaknade glad. För jag såg solen. Men så föll allt. Och det känns som solen aldrig kommer nå mitt hjärta igen. Och jag föröker tänka på att lidandet har ett syfte. Och att jag någon gång kommer känna att det var värt det. All väntan. Jag hoppas det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar